Jag blev nyss kontaktad av en bekant som frågade om det ”korrekta” användandet av han och hon. Svaret är, att det beror på hur man ser på saken. Använder man vårt gemensamma svenska skriftspråk är svaret enkelt: man skriver han/honom, och hon/henne. Vi skriver således: Där är han, hälsa på honom, och Där är hon, hälsa på henne. Talad svenska skiljer sig emellertid från skriftspråket och i vissa dialekter är det korrekt att säga sådant som titta på han och titta på hon. Anledningen är att orden härstammar från »hona» och »hane». Detta känns igen i min egen sörmländska dialekt, där vi säger lyssna på’n och se på´na.
Det intressanta med det skrivna riksspråket är att det aldrig har talats. Ända fram till perioden 1790–1810 skrev folk på dialekt, för hur skulle man annars skriva? Det innebar att man bara med viss svårighet förstod varandra. Detta ställde till med stora problem, särskilt för en alltmer byråkratisk nation som konungariket Sverige.
Kung Gustav III grundade år 1786 Svenska Akademien med uppdraget att verka för både litteraturen och språket. Detta ledde till att man omkring 1790 beslöt sig för att skapa ett gemensamt skriftspråk, med fastställda grammatiska regler som alla kunde lära sig, förstå och använda. På kungligt initiativ ledde det också till den första svenska ordlistan.
För att konstruera ett svenskt skriftspråk hämtade man i första hand ord från fornnordiskan, norskan, isländskan och tyskan. (Tyskan uppfattades vid den här tiden som ett systerspråk). Som en kul sidokommentar fanns det många bildade människor som irriterades över att ”vanligt folk” hade börjat använda franska låneord, såsom balkong, paraply och trottoar. Detta ansågs nämligen vara ett försök att göra sig märkvärdig. Här gällde att bli klar med arbetet snarast möjligt.
Således skapades det svenska skriftspråket, ett arbete som ansågs avklarat omkring 1810. Det genomgick en språkreform år 1906, då man främst gjorde sig av med den gammalmodiga »danska stavningen», men är i övrigt oförändrat.
Ett gemensamt skriftspråk med bestämda grammatiska regler är naturligtvis nödvändigt för att samhället ska fungera så bra som möjligt. Det var lika sant då som i dag. Men, som sagt, ingen människa har någonsin talat svenska på det sätt vi skriver det. Det var ju heller aldrig meningen. I Sverige pratar vi fortfarande på dialekt, men när vi skriver till varandra gör vi det på vårt gemensamma skriftspråk.
Avslutningsvis: Det fanns en förbaskat god anledning till att vi fick ett gemensamt skriftspråk och den anledningen stavas förbättrad kommunikation. Det finns regler för det mesta, i det här fallet grammatiska, och regler både kan och bör ändras och anpassas för att följa med tiden. Det är med andra ord mycket möjligt att det är dags för en ny skriftreform. Tills dess går det alldeles utmärkt att skriva på dialekt och svengelska till varandra, men vill vi vara säkra på att så många som möjligt ska förstå oss använder vi vårt gemensamma skriftspråk med sin svenska grammatik.
Det finns med andra ord en mycket god anledning att kunna det.
Om du mycket kortfattat vill veta vad som ändrades i 1906 års skriftspråk finer du det under bilden.
»Snille och smak» är Svenska Akademiens officiella motto.
Den svenska stavningsreformen 1906 genomfördes för att göra det svenska skriftspråket enklare och mer likt hur ord låter när man talar.
Huvudsakliga förändringar
V-ljudet: Förenklades så att alla ord med v-ljud stavas med v. Tidigare stavades det på flera olika sätt, bland annat med:
fv (till exempel stafva blev stava, gifva blev giva, hufvud blev huvud)
hv (till exempel hvit blev vit, hvila blev vila, hvete blev vete)
f i slutet av ord (till exempel haf blev hav, lif blev liv)
T-ljudet: Kombinationen dt togs bort och ersattes med tt eller t (till exempel gladt blev glatt, godt blev gott).
Undantag
Det stumma h-ljudet behölls framför j i vissa ord. Vi fortsätter alltså att skriva ord som hjort, hjul, hjälp och hjärta.
Leave a Reply