Ordet »orch» användes av romarna som ett namn på dödsguden. Från latinet blev det på fornengelska »orc», och i Beowulf är »orcneas» namnet på onda demoner. Därtill kommer Tolkiens orcher, eller orker. Det finns också skriftliga belägg för att invånarna i England använde ordet orcher för att beskriva folk från Normandiet. Det var inte på minsta vis ett smickrande tillmäle, och det var först när William Erövraren (William Bastarden inför sina ovänner) åkte över Engelska kanalen och smiskade snoret ur dem som de slutade upp med att kalla normanderna för orcher.
Vilka var då William (Vilhjalmar) och normanderna? Jo, barnbarn till de vikingar och nordmän som grundade Normandiet. Och vilka var dessa nordbor och vikingar? Jo, våra förfäder. Vi skandinaver är med andra ord ättlingar till tvättäkta orcher.
Vilket på ett utmärkt sätt förklarar det man ser i spegeln om söndagsmorgnarna.
Leave a Reply