Moses - världshistoriens sämste vildmarksguide?

Enligt legenden (dvs Bibeln) fick Moses i uppdrag av Herren att leda israeliterna från Egypten till det förlovade landet. Sträckan gick tvärs över Sinaihalvön och på vägen knallade Moses upp på Sinaiberget för att få sina tio budord – som i Moseböckerna faktiskt är över 200 stycken, ett antal som kortats ned av kyrkans biskopar (motsvarigheten till Det Bästas bokredaktion) för att få en textmängd som är lite lättare att komma ihåg. Om man räknar bort tiden det tog för Moses att gå upp på berget, hugga Guds ord i sten (inte ens han kunde komma ihåg allihop utantill) och sedan utan skottkärra släpa ned stentavlorna till plan mark, tog det honom ändå 40 år att leda sitt folk genom öknen. Jag upprepar: 40 år! Hur är detta möjligt?

Sinaihalvön är till ytan 60.000 kvadratkilometer och öknen täcker större delen av den. Det motsvarar ett område lika stort som Jämtland och Härjedalen. Eller drygt halva Lappland, om man så vill. Om jag blev nedsläppt mitt i Lappland är jag ganska säker på att jag skulle fixa att komma därifrån på mindre än 40 år. Min första åtgärd skulle nämligen bli att fråga: ˮUrsäkta mig, herr renskötare, kan ni vänligen peka ut riktningen mot Luleå?ˮ

Enligt Bibeln stötte israeliterna på rätt mycket folk under sin ökenvandring och det hade varit en smal sak för Moses att fråga efter vägen. Men det gjorde han aldrig. Ingen annan i gruppen heller, tydligen, även om vissa började gnälla efter något decennium och uttryckte önskemål om att få återvända till Egypten. Dessa hotades omedelbart med stening om de inte upphörde med sin kritik av vägvisaren. Moses blev sur och sade att om de inte slutade tjafsa skulle han låta dem stanna i öknen tills alla gnällspikar hade dött av hög ålder, så att bara deras barn skulle få se det heliga landet. Tänk så rätt han fick.

De flesta män tycks ha svårt för att be någon visa dem vägen, men Moses slår alla tiders världsrekord. Tänk om Moses istället hade varit en kvinna. Mosella hade redan innan uttåget ur Egypten studerat varje tillgänglig hieroglyf rörande geografi och väderstreck, packat höftväskan full med kartor och därefter frågat varenda kamelskuttande beduin om vägen – i tillägg till tips om var man kunde finna de bästa oaserna och klädbutikerna längs marschrutten. Men nu hade de inte Mosella. De hade Moses. Det måste ha varit åtminstone någon i gänget som efter 25 års vandring muttrade ˮAttans,ˮ även om Bibeln är märkvärdigt tyst på just den punkten.

Av denna historia lär man sig två saker: 1) Låt kvinnor leda vägen, och 2) om du ska ta dig från Kairo till Tel Aviv, välj flyget.