Från knaperstekt bacon till obegripliga sportreferat
Efter några år utomlands i början av 90-talet noterade jag vid återkomsten till Sverige att ordet knaprigt hade bytts ut mot krispigt. Istället för knaperstekt bacon kallades det för krispigt bacon. Knapriga morötter hade också blivit krispiga, liksom spröda kex och mycket annat. Till och med en sallad förklarades vara krispig.
Krispigt (från engelskans crispy) är bara ett av många exempel på tidstypisk svengelska. Det är naturligt att vi importerar ord när det saknas en bra svensk motsvarighet, men lika vanligt är det att vi inte känner till de svenska ord som redan finns. I det här fallet var det emellertid en reklambyrå som uppenbarligen tyckte att krispigt lät bättre och mer säljande än knaprigt, på samma sätt som man av marknadsföringstekniska skäl bytte namn på senapskål till ruccola. Schampotillverkarna erbjuder hjälp mot frissigt hår istället för risigt dito. Ur en försäljningsmässig synpunkt låter nämligen frissigt (från engelskans frizzy) mer positivt än ordet risigt. Man kan till exempel inte säga att någon ligger frissigt till, vilket redan där visar hur mycket bättre det är att ha frissigt hår, hellre än att behöva dras med det där risiga buskade vi hade på huvudet tidigare. För egen del kan vi gå över till engelska helt och hållet utan att det skulle påverka mina möjligheter att kommunicera. Däremot tror jag de flesta håller med mig om att språk bör skapa så lite missförstånd och förvirring som möjligt. Dessvärre blir vårt språk i allt större utsträckning ett sätt att skilja folk från folk, utbildad från outbildad och hög från låg. Om någon undrar huruvida vi är på väg mot ett alltmer utpräglat klassamhälle är det faktiskt bara att titta på vårt språkbruk. Jag gissar att majoritetens inställning till svenskan ligger någonstans mellan liberal och likgiltig, men många glömmer att språket är ett maktredskap. Det definierar dig också socialt, oavsett hur mycket eller lite pengar du har. Språket har därmed även betydelse för dina möjligheter att få anställning, vilket jag återkommer till längre ned. Det engelska språket med dess termer och låneord är vardagsmat på svenska universitet och teknikinriktade företag. Detta påverkar naturligtvis vår nationella språkutveckling. Men de som enligt mig bär det störst ansvaret för vårt vardagsspråk är media och reklambranschen.
De enda som hade sämre omdöme än den reklambyrå som skapade denna annons var ägarna till juvelerarbutiken som godkände den. Ett bra exempel på att man kan misslyckas utan att använda några ord alls.
Företagare är förhoppningsvis bra på att göra affärer, men det betyder inte att de är duktiga på att uttrycka sig eller kommunicera i skrift. Det är därför de har sekreterare och anlitar reklambyråer. Det enda reklambyrån egentligen behöver göra för att lyckas med sitt uppdrag är att uttrycka sig bättre än uppdragsgivaren, en situation som inte nödvändigtvis ställer särskilt höga krav på byrån. Tidningarna å sin sida har för länge sedan sparkat sina korrekturläsare och förväntar sig istället att journalisterna ska vara sina egna lektörer. Resultatet blir inte alltid lyckat. Tevejournalister och programledare har det lite svårare än skribenter. Det beror på att det krävs mer energi och sinnesnärvaro för att uttrycka sig korrekt och begripligt i tal jämfört med i skrift, särskilt i direktsändning. Ändå lyckas många av dem förvånansvärt väl. Det finns emellertid undantag, nämligen teves sportredaktioner. Sportkommentatorer kan visserligen ha samma journalistiska utbildning som tidningsskribenter, men av nödvändighet befolkas sportstudiorna också av tidigare idrottsutövare. Det hör till och jag tror inte att någon vill ha det annorlunda. Dessa expertkommentatorer och bisittare är nästan alltid både duktiga och kunniga inom sin egen sport eller idrott (annars vore de inte experter), ofta med god insikt och praktisk erfarenhet efter åratals träning och aktivt utövande. De kan därför inte förväntas ha lika goda språkkunskaper som litteraturforskare eller de som läser fyra böcker i veckan. De har tillbringat sin tid med att bli bäst i Sverige eller till och med världen inom sin idrott och har därför inte haft tid eller ork till något annat. Detta är fullt naturligt och ingen kan klandra dem för det, men det kan heller inte förnekas att det som sägs i sportsändningarna har en enorm språklig genomslagskraft eftersom det är så många som tittar och lyssnar.
Man får höra många märkliga saker när man tittar på sport i teve. Här följer några exempel. 1: ”Charlotte Kalla är nöjd med hennes valla.” Här undrar man genast vems valla som avses. Har hon lånat av Bjørgen eller kanske snott vallaburken från Kowalczyk? Den omedelbara förvirringen hade enkelt kunnat undvikas om kommentatorn istället sagt att Kalla var nöjd med sin valla. Denna oförmåga att använda possessiva pronomen är särskilt vanlig bland just sportkommentatorer men förekommer också i våra tidningar, vanligtvis i kvällspressen. 2: ”Rajtbacken Larsson spelar i dag i förstalajnen.” Ett ögonblick trodde jag att kommentatorn använde finska uttryck - som i meningen: Karjalainen i andralainen spelar till Virolainen, hejåhåjalainen vad det går! - tills jag insåg att han menade, att högerbacken Larsson för dagen spelade i förstakedjan. (Ett märkligt påstående med tanke på att backparen alternerar mellan kedjorna, men låt oss lämna den saken därhän). 3: “Det står 1-0 för Sverige.“ Nästan ingen tycker längre att detta låter konstigt, vilket beror på att det är en av sportkommentatorernas äldsta och mest konsekventa felsägningar. Tidigare sade man att någon spelade för Sverige och gjorde mål för Sverige. Därmed blev det ett mål till Sverige, med resultat att ställningen var 1-0 till Sverige. Detta är i min mening inget att haka upp sig på. Det är en svengelsk förenkling och det enkla går vanligtvis segrande ur striden mot det krångliga. Däremot tjänar det som ett intressant exempel på sportsändningarnas genomslagskraft när det gäller att förändra språket. 4: ”Målvakten kom upp stort i den räddningen.” Man förstår genast att kommentatorn ofta tittar på nordamerikansk NHL-hockey och att hela meningen därför är en obegriplig svengelsk soppa. Jag tror inte att jag är den ende som undrar varför han inte gjorde det lätt för sig och sade något i stil med: ”Vilken jätteräddning av målvakten.”
Här hade "ger svar på tal efter ..." också funkat. I övrigt ett fint exempel på obegriplig svenska.
Exemplet ovan för mig på ett smidigt sätt till användningen av ordet upp. I helgen åkte jag nämligen tåg och satt då bredvid en man som visade sig inneha en chefsposition på sitt företag. Mellan Trollhättan och Göteborg ringde hans telefon och under samtalets gång förstod jag att problemet gällde en utannonserad tjänst. Tydligen hade man fått så många ansökningar att den som ringde inte visste hur man skulle sålla bland dem. Chefspersonen bredvid mig höll med om att man givetvis inte kunde läsa dem alla, men kom strax på en lösning: Tag bort alla som inte kan uttrycka sig tillräckligt väl i sina följebrev. En av de saker han angav som diskvalificerande var ”ett onödigt eller felaktigt användande av ordet upp.“ Jag talade en gång med en företagare som hade fått över 600 ansökningar till en utannonserad tjänst och när jag frågade huruvida han läste alla, svarade han: “Nej, jag slänger över hälften direkt i papperskorgen.“ En smula häpen (men inte särskilt förvånad) undrade jag: “Men är du inte rädd att på det sättet missa någon som kanske hade varit perfekt?“ Han svar löd ordagrant: “Nej, jag är bara intresserad av människor som har tur.“ Ett fiffigt sätt att resonera kan tyckas, men förmodligen är det tillvägagångssätt jag tjuvlyssnade till på tåget bättre och mer rättvist. Att skriva ett följebrev till en jobbansökan är inte alltid det lättaste. Som den medkännande person jag är följer därför några exempel på tillfällen då du inte bör använda ordet “upp“ om du vill ha en möjlighet att gå vidare i urvalsprocessen. Det hjälper dig inte med hela brevet, men det är en början. 1. Jag stärkte upp kundtjänst. Kommentar: Skriv hellre att du förstärkte kundtjänsten. 2. Jag backade upp försäljningschefen. Kommentar: Det vore bättre att skriva att du bistod försäljningschefen. 3. Det öppnade upp för en diskussion. Kommentar: Du behöver inte ange riktning för något som öppnas, vare sig det gäller diskussioner, möjligheter, luckor, eller försvar. Ordet är självförklarande. 4. Jag svarade upp mot förväntningarna. Kommentar: Skriv hellre att du motsvarade förväntningarna. 5. Den erfarenheten öppnade upp dörren. Kommentar: Se exempel 2. Ingen lär tro att du öppnade ned dörren. Det räcker med att säga att man öppnar något. Särskilt en dörr, som bara har två riktningar (förutsatt att den är konstruerad av en certifierad och mentalt frisk snickare). 6. Jag kom upp med en idé. Kommentar: Återigen svengelska. Skriv hellre att du fick en idé. Jag avslutar med mitt favoritexempel, hämtat från en av Expressens löpsedlar. 7. “Bron sprängdes upp!“ Kommentar: Den enda människa som behöver tänka på sprängkraftens riktning är dynamitarden. För oss andra räcker det med att veta att något sprängs. (Du bör emellertid undvika att nämna explosioner i din jobbansökan, såvida du inte söker till Försvarsmakten). Det finns naturligtvis många tillfällen då det är helt korrekt att använde ordet upp. Några exempel kan vara till hjälp: 1. Jag glömde ta på mig byxorna när jag besökte hennes arbetsplats, så hon slog upp vår förlovning. 2. Greta satte sig på nåldynan och for upp med ett tjut. 3. Bloggläsaren sparkade språkpolisen rätt upp i #*@¤.
Tänk gärna på att böcker är omsorgsfullt korrekturlästa och redigerade av noggranna och kunniga yrkesmänniskor, och därför sällan innehåller några allvarliga grammatiska misstag, syftningsfel eller onödig svengelska. För egen del kan jag säga att utan dessa hängivna människor skulle mina egna kråkfötter ibland framstå som något clownen Bonzo skrivit efter fyra timmar i öltältet.
Böcker berikar ditt inre liv, utvecklar fantasin, ökar kunskap och förståelse, och hjälper dig på ett naturligt sätt att uttrycka dig bättre. Inte nog med att man blir underhållen, man förbättrar dessutom sitt språk utan att man ens tänker på det. Försök därför gärna att läsa en bok emellanåt ̶ som till exempel min skräckroman Natten jag dog.
